”Jag och pappa levde under jord i ett år”

Shima Niavarani om utanförskap, drömmen om en lång karriär och flykten från krigets Iran

Hon fångade kultureliten i indiefilmen ”She’s wild again tonight” och charmade svenska folket som manager i ”Boy machine”.

Men Shima Niavaranis väg hit började med en flykt från ett krigshärjat Iran – som splittrade hennes familj.

– Mamma kunde välja ett barn att åka med, och hon valde min bror, säger hon.

Shima Niavarani pratar snabbt, mycket och intensivt. Det är torsdag förmiddag i december och skådespelerskan bjuder på persiskt te i sin ombonade enrummare i de södra delarna av Stockholm. Ursäktar staplarna av resväskor i hallen med att hon jobbat så mycket att hon inte hunnit packa om. Hon har just kommit hem från Paris där hon representerade Sverige i ett samtal under FN:s klimattoppmöte. Förfrågan kom från svenska ambassaden och svenska institutet efter att hon lett Naturskyddsföreningens klimatkonferens Klimathuset i Stockholm tillsammans med bland andra Miljöpartiets Åsa Romson och miljövetaren Johan Rockström. Hon känns orädd och inbjudande.

– Jag ska bara springa ner och köpa kaffe. Du kan följa med eller stanna här om du vill?

Nyss fyllda 30  har Shima Niavarani varit ett etablerat namn i scen- och teatervärlden i över tio år. Hon har spelat i ett fyrtiotal produktioner, flera av dem på Stockholms stadsteater och Dramaten. 2009 hyllades hon till skyarna för solomusikalen ”Shima Niavarani är en Übermensch”. Hennes största framgångar har funnits just där – på teaterscenen. Först tack vare humorserien ”Boy machine”, där hon under hösten spelat mot Peter Magnusson, Henrik Dorsin och Jonas Karlsson, har hon blivit ett känt ansikte för den stora tv-publiken.

– På bussen i går var det ett gäng som började sjunga ”I am boy machine” när de såg mig. ”Boy machine” har gjort att folk kan relatera till mig men jag har ju hållit på med det här i elva år. Framförallt på scenen. Men jag har rört mig mer mot tv och film, och då upptäcker folk en, säger hon.

Trivs du med att bli igenkänd?

– Jag har tänkt på det, att det är märkligt. Jag blir skitglad när folk kommer fram, men jag har fortfarande inte vant mig. Jag har mycket integritet även om jag bjuder på mig själv. Alla mina vänner säger att man tror att man är min bästa vän i fem år. Sjätte året, då fattar man vem jag är. Det tar jättelång tid innan jag släpper in människor.

Fakta

Shima Niavarani

Född: 7 juli 1985 i Teheran, Iran.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Mamma, pappa och storebror Shebly.

Yrke: Skådespelare, artist och dramatiker.

Bakgrund: Slog igenom som 19-åring med föreställningen ”Autodidakt i enmansakt”. Jobbat på Dramaten och Stockholms stadsteatern. Har spelat i julkalendrarna ”Hotell Gyllene Knorren” och ”Tusen år till julafton” samt humorserierna ”Allt faller” och Boy machine”. Spelade huvudrollen i indiefilmen ”She’s wild again tonight”.

Shima föddes mitt under brinnande krig i Iran den 7 juli 1985. Hon var en månad för tidig. Hennes mamma skulle föda först fyra veckor senare, på sjukhuset i Teheran där hennes farfar var chef och där hon själv jobbade som sjuksköterska. Men i takt med att bomberna briserade över huvudstaden satte värkarna igång.

– Jag föddes på min brors födelsedag. Min mammas läkare skulle lämna landet dagen efter och hon ville föda mig innan dess. Av en slump bombade de Teheran den natten och min mamma började få värkar. Det var kriget i kombination med att läkaren skulle resa som gjorde att jag kom en månad för tidigt.

Bara tre år senare tvingades familjen Niavarani fly landet. Den väpnade konflikten med grannlandet Irak stod i full blom och att stanna var för farligt. Planen var att följa efter de släktingar som redan lämnat Iran och bosatt sig i USA. Men något gick snett. Medan mamma och bror reste till Sverige tvingades Shima och hennes pappa bo kvar hos släktingar i Teheran.

– Det är en komplicerad historia. Jag och min pappa levde under jord ett år. Vi skulle flytt tillsammans hela familjen via Schweiz till Sverige och förenas med våra släktingar i USA. Men nånting hände på vägen, och jag och min pappa levde under jord hos min mormor ett år. Vi trodde vi skulle ses två veckor senare, vi var inte beredda på att bli skilda åt så länge. Mamma kunde välja ett barn att åka med och hon valde min bror. Hon visste att hon skulle träffa oss båda.

Shima stannar upp några sekunder.

– Men jag vet inte vad det är. Under det året formades nog min bror av min mamma och jag av min pappa. Man ärver ju saker socialt, säger hon.

Först efter ett år under jord kunde hon och hennes pappa åka efter de andra som väntade i Sverige. Hon har fragmenterade minnen av flykten.

– Vi åkte illegalt över Turkiet och Schweiz. Bilade, tog oss igenom öknen och i Istanbul bodde vi en månad i ett rum hos en flyktingsmugglare. Jag fick hålla mig inomhus hela tiden, och lägenheten hade smutsigt vatten. Det enda jag minns från den tiden är en stor blåsa jag hade över ögat. Jag har så känsliga ögon.

Så småningom kunde  familjen stråla samman på en flyktingförläggning i Jämtland. Shima var fyra år, hennes bror tio. Hon minns mammans tårar och skrik när de möttes igen och den första testunden tillsammans. De hade ingen sked att röra ner sockret med – i stället använde de mammans pincett.

– Jag kommer ihåg det som att vi var extremt lyckliga.

Ett gisslandrama på amerikanska ambassaden i Iran fick USA att stänga gränserna för flyktingar och de kunde inte åka efter sina släktingar. I stället bestämde de sig för att stanna i Sverige. Först i Hammarstrand, sedan i Örnsköldsvik. Men Shima tillbringade den största delen av sin uppväxt i Upplands Väsby drygt tre mil norr om Stockholm. Då, under 90-talet, var orten ett starkt fäste för aktiva nazister och Sverigevänner.

– Det var totalt nazihood på den tiden. Efterklingningarna av Ny Demokrati bara växte och växte. Ledarna för diverse nazistorganisationer är mina gamla skolkamrater.

Hur var det att växa upp i det?

– Det var ett väldigt starkt utanförskap. Jag trivdes inte, det var hårdare och folk mobbades. Jag kom dit från Norrland och passade inte in. Jag satt hemma själv från att jag var sju år tills dess att jag flyttade hemifrån. Det enda jag gjorde var att läsa böcker och se på film med min bror.

Där och då väcktes ett filmintresse.

– Jag såg Stanley Kubrick när jag var sju år. Min bror fick ett extraknäck på den lokala videobutiken och alla de filmer som vi ville se var sådana som ingen annan hyrde. Han som ägde stället sa att min bror alltid fick låna filmerna ingen såg. Vi tog två ryggsäckar och gick in och plockade. Vi gick igenom hela filmhistorien från början till slut, delade rum och satt uppe hela nätterna, berättar Shima.

Men det var  också på torget i Upplands Väsby som Shima Niavarani stod på scen för första gången. Nio år gammal sjöng hon idolen Mariah Careys kärleksballad ”Without you” – helt klädd i en noga uttänkt scenkostym i vitt.

– Jag märkte att när jag sjöng och uppträdde så tyckte folk ändå att jag var okej, säger hon.

Kärleken till scenen ledde henne till teaterlinjen på ett gymnasium i Stockholm, trots att det krävdes tre timmars pendlande varje dag. Ett utbildningsval som från början inte uppskattades av hennes föräldrar.

– De sa: Va, ska du gå estetisk? Du kan bli vad du vill, du kan bli läkare eller advokat. Vi har gjort allt för att du ska ha friheten att göra det du vill.

Men det var teatern som var Shimas frihet. 19 år gammal mejlade hon Sveriges största teaterorganisation Riksteatern: ”Hej, jag heter Shima och jag har en idé. Ni förlorar inget på att höra den.” Det blev enmansföreställningen ”Autodidakt i enmansakt” och en riksomfattande turné. Shima regisserade, ljussatte, skrev musik och stod för kostymer.

– Jag kommer ihåg att Lars Norén kom fram och höll om mig och sa att han var så stolt över min resa. Efter att jag hade läst honom i tio års tid. Det var skumt, säger Shima.

För henne innebar platsen i strålkastarljuset också att bryta mönster kring rasism, sexism och feminism.

– Alla jag jobbade med var 20 år äldre än mig. Ingen i det offentliga rummet var som jag. Jag var den första utlandsfödda skådespelerskan som spelade en klassisk roll som inte hade något med mitt ursprung att göra. Det var ganska mycket vi förändrade under den tiden.

I dag upplever Shima situationen på ett annat sätt.

– Så fort någon träder in i det offentliga rummet inser man orättvisorna och börjar man prata om dem. Det var det jag gjorde för elva år sedan. I dag pratar alla om rasism och feminism. Men jag vill gräva mig djupare nu. Nu läser jag forskning. Det funkar inte att sitta och gapa i det svenska medieutrymmet längre, jag måste typ åka till FN. Jag vill att det ska vara en självklarhet att jag finns i det offentliga rummet.

Den passionerade romansen  med skådespeleriet och artisteriet har fortsatt. Det senaste året har Shima spelat in sin kommande debutskiva i Los Angeles, långfilmen ”She’s wild again tonight”, SVT-serien ”30 grader i februari” i Thailand, repat med sitt band och slutfört ”Boy machine”.

– Sedan fyllde jag 30. På min födelsedag hade jag alla mina vänner samlade och tänkte: jag har inte träffat er på ett år. Det kändes jättekonstigt.

Men hur mår du?

– Jag känner mig fortfarande nyfiken. Det är det som är det läskiga med mig. Men jag fick hormonrubbningar under tiden vi spelade in ”She’s wild again tonight”. Men jag har lagt om mitt liv. Jag började med rutiner, tog promenader till jobbet och började lukta på blommorna. Jag tycker ingenting är värt att göra om man inte kan njuta av det.

Du framstår som extremt glad och sprudlande.

– Jag tror att jag vill framstå som energisk och glad eftersom jag tycker att det är en bra energi att ge till omvärlden. Men alla som är roliga bär ju på den stora smärtan. Man härbergerar smärta med humor. Man skämtar och ligger aldrig så mycket som när det är krig. Och på begravningar, det är där jag drar mina bästa skämt. Jag är aldrig så rolig som på en begravning.

Begravningarna som den  senaste tiden inträffat oftare än Shima önskat. På tre år har hon förlorat tre av de människor som stått henne närmst. Två av hennes nära vänner och hennes mormor finns inte längre i livet. Under perioden de försvann jobbade Shima 16 timmar om dagen, sov fyra – och vaknade bara för att gå till jobbet igen.

– Jag har haft jättemycket sorg. Alla undrar hur jag kunde jobba så mycket, men det var ett sätt att hantera det. Det var bra för mig. Jag måste vara den som berättar i stället för de som aldrig fick chansen att avsluta sina berättelser. Det jag jobbar med är inte ett jobb, det är ett sätt att härbärgera hela livet. Det är min uppgift, jag kommer dö med den här uppgiften. Jag kommer typ aldrig bli pensionär.

Du klarar att jobba så mycket trots att du mår dåligt?

– Jag tror inte det märks, för när jag jobbar är jag glad och lycklig. Det är där jag har min energi och glädje. Det är min livlina. Jag tror att det är därför folk tyckte om mig på scen från början, för att det var på liv och död. Jag tror det märktes.

Men Shima Niavarani är, till skillnad från många andra offentliga personer, inte rädd för att tycka. För tidningen Fokus har hon skrivit en rad personliga och politiska krönikor om förtryck, rasism och klass. När hon i höstas var gäst i TV4:s förmiddagsprogram ”Malou efter tio” med Malou von Sivers uttryckte hon sin oro över Sverigedemokraternas växande stöd.

Hon pratar gärna och engagerat om det politiska läget i Sverige, övertygad om att lösningen för att motverka SD:s framgångar är en starkare ledare som kan berätta en historia.

– Vi behöver ett starkare socialdemokratiskt parti. Vi behöver en jättestark statsminister som berättar berättelsen om Sverige. Det behöver vara någon som berättar utifrån sin karisma och sin fulla övertygelse om något. Vilka är vi? Vilka är människorna i det här landet? Vad vill vi? Just nu har vi ett främlingsfientligt parti i riksdagen som skriver berättelsen om Sverige, en berättelse som det inte ligger någon forskning bakom. Den har ingen underbyggnad, men vi faller för berättelsen.

– Palme gjorde det. Han genomförde inte allt det han sa, men en politiker behöver inte göra det. En politiker behöver få folk att agera utifrån en tanke. Vi leds så mycket av ord och han eller hon är den största bäraren av den politiska berättelsen.

Reaktionerna efter hon uttryckt samma åsikter i ”Malou efter tio” förvånade henne.

– Jag fick faktiskt långa mejl från SD-sympatisörer efteråt. Men det var inga hatbrev, för jag tror inte att alla är övertygade rasister, säger hon.

Lika viktigt som  skådespeleriet är musiken. Nästa år hoppas Shima kunna släppa sin debutskiva och hon tillbringar många eftermiddagar i studion för att lägga sista handen vid produktionen. Låtarna, som hon stolt spelar upp bitar av under intervjun, har hon jobbat med i sammanlagt tio år. Det är pampigt med suggestiva med popmelodier.

Hon betonar att hon vill få utrymme att vara både skådespelerska och artist – trots att branschen och omvärlden mer ofta än sällan placerar kreatörer och offentliga personer i ett fack.

– Jag tycker inte att det finns en motsättning. Man måste bara övertyga svenska folkets hjärtan och få dem att släppa in allt i samma bröstkorg. Jag tycker att jag gör en sak: jag berättar.

Gång på gång återkommer hon till berättandet som den röda tråden i hennes skapande.

– Det är så svårt ibland att förklara sig själv. Därför tänker jag att  okej, jag förklarar genom det jag berättar. Jag behöver inte vara mer privat än så. Jag får jättemycket förfrågningar men jag skulle aldrig kommentera sjukt privata grejer.

Du är inte intresserad av det?

– Nej, jag är en gammal divas uttryck. Personlig men aldrig privat.