”Två veckor efter att pappa dött åkte jag ut på turné”

Seinabo Sey om världssuccén, kärleken till Gambia och att ha en kropp under attack

Hon är musiklöftet som förförde världens öron långt innan debutskivan släpptes nyligen. Men Seinabo Seys, 25, resa har inte varit i gräddfilen.

– Det är hundra procent falskt att Sverige inte är rasistiskt, säger soulsångerskan som inte ryggar tillbaka för rasism eller kroppshets.

Det är prick på minuten utsatt tid som taxin glider upp framför Bio Rio i Hornstull. Ur bilen kliver en lugn Seinabo Sey med några kassar i handen. Den 25-åriga sångerskan kommer direkt från en intervju med The Evening Standard som har gjorts vid Mariatorget. Att den brittiska dagstidningen har låtit flyga över en reporter till Stockholm för en timmes intervju med henne både låter extravagant och måste nog också anses vara just det i dagens medieekonomi. Men så har världen å andra sidan fallit pladask för den svenska soulpopsångerskan.

Efter en konsert i vintras beskrev The New York Times Seinabo Sey som en artist med en ”stor röst och hjärta fullt av kärlek”. Redan för ett år sedan utnämnde brittiska The Guardian henne till en artist att hålla ögonen på och musikmagasinet Rolling Stone har både jämfört Sey med Nina Simone och beskrivit hennes musik som innehavare av ”ett r’n’b-pass med stämplar från Skandinavien, Afrika och månen”.

Nu brukar förvisso hyllningar i den stilen komma med jämna mellanrum. Men det speciella i fallet Seinabo Sey är att allt skett långt innan hennes debutskiva ”Pretend” släppts. Det räckte med smakproven i form av singlarna ”Younger” och ”Hard time” för att öron över hela världen skulle sättas i brand av åtrå.

Att ha sjungit på en Nobelpriskonsert, ha Frank Ocean i sin beundrarskara och ha fått sitt ansikte förevigad på ett frimärke – mer om allt senare – är dock inget som charmar Stockholms bostadsmarknad. När intervjun är över ska Seinabo Sey hem och flyttstäda sitt andrahandsboende på Gärdet. Hennes hem under de närmaste månaderna blir en annan lägenhet som hon ska hyra några månader i andra hand. Hon skulle kunna dra nytta av att världen rycker och sliter i henne men det är i Stockholm som hon vill vara. Eller i Gambia – Seinabo Seys andra hemland och platsen som hennes pappa kommer ifrån.
– Jag skulle hellre köpa ett hus i Gambia än en lägenhet i Stockholm. Man kan få ett slott där för samma pris som en etta här. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara någonstans där mina kompisar inte är. Om jag hade fått välja hade jag bott tre eller fyra månader om året i Gambia eller Senegal och så resten i Sverige. Frågan är bara hur det skulle gå till: Det är svårt att spontanåka till studion på Söder Mälarstrand om man bor i Senegal.

Det är just i studion vid Söder Mälarstrand som den som letar efter Seinabo Sey kommer att hitta henne framöver. Debutskivan ”Pretend” släpptes den 23 oktober men istället för att pusta ut och vila passade Sey på att, redan veckan innan albumreleasen, gå tillbaka in i studion för att börja arbetet med nästa skiva.

– Jag behövde fokusera på något annat än albumsläppet. Dessutom är jag en prokrastrinerare av rang så det är lika bra att jag börjar i tid. Det känns både skitkul och helt galet att mitt första album nu släpps. Äntligen kan man kalla det för en skiva. Men sedan är det bara att gå vidare och tänka på nytt.

Hur tänker du att din nästa skiva ska låta?
– Jag hoppas att jag kan jobba mer konceptuellt – det skulle underlätta för mig. Men jag har bestämt mig för att bara skriva för att det är roligt. Det ska inte förknippas med någon ångest utan jag ska unna mig att sluta när det blir för jobbigt och krångligt. Om klockan är halv två och alla är arga i studion ska man kunna få gå hem den dagen. Det är presenten som jag ger mig själv nu. Jag är inte på humör för att sitta och älta och oroa mig. Jag vill bara göra allt som är lätt men det är svårare än vad man tror. Man har så lätt att sitta och tycka att man måste göra musik på ett visst sätt.

Hon har hunnit vara 25 i knappt en vecka när vi ses. Seinabo Seys tjugofemte födelsedag slutade dock nästan lika dramatiskt som den började. Efter att ha firat med vänner på baren Marie Laveau på Södermalm drabbades hon av en sådan magkatarr att hon fick lägga sig dubbelvikt i en taxi och åka hem. Kanske inte det ultimata avslutet på en av livets milstolpar till födelsedagar – hon skulle dock fira den ordentligt några dagar senare med presenter och champagne – men en förståelig fysisk reaktion på en dag som börjat med att superstjärnan Taylor Swift listat Seinabo Seys låt ”Poetic” som en av sina favoritlåtar.

Med sina 49,7 miljoner följare är Swifts Instagramkonto det med flest följare i världen och sämre present kan en artist givetvis önska sig. Trots att det stal rampljuset från själva födelsedagen.
– Jag vaknade på morgonen av att jag fått en massa sms. Det brukar man ju få när man fyller år men alla handlade om Taylor Swift. I en sekund blev jag lite besviken – men hallå jag fyller ju 25 också – men sedan var det såklart bara roligt. Det var en lustig slump att det hände just den dagen.

I din låt ”Younger”, som skrevs för tre år sedan, hetsar du dig själv om att du inte direkt blir yngre. Har du haft någon åldersnoja inför att fylla 25?
– Jag har haft åldersnoja sedan jag var 19–20. Det är helt orimligt på så många sätt men det är också bra för att det är något som eldar på och motiverar mig.

Din musik är ju väldigt klassisk i sitt uttryck – det finns inget i låtarna som avslöjar hur gammal du skulle kunna vara. Känner du dig som 25?
– Vissa dagar känns det som att jag inte vet något om någonting – att jag inte har en aning om livet. Andra dagar känner jag som att jag verkligen har saker under kontroll. Jag hoppas att jag känner mig som 25 nu för jag hoppas att jag kommer att känna mig annorlunda när jag blir äldre. Det känns kul att veta att man förhoppningsvis kommer att bli smartare med åren.

Tror folk att du är mer erfaren och vis än vad du egentligen kanske är?
– Jag tror att folk tror att jag har koll på det som jag har koll på. Men sedan finns det tusen andra saker som jag inte vet något om. Det är bara det att jag inte skriver om de sakerna. Så ja och nej. Usch vilket dåligt svar men det är ju inte som att jag har svaret på något. Jag lever ju inte som jag lär. Jag försöker hela tiden att lära mig själv saker. Man vet vad man borde göra och så repeterar man det för sig själv till det händer.
Seinabo Sey tar en klunk av det röda teet. Hon – som inte varit sjuk på jättelänge – känner sig nu krasslig och är rädd att hon är på väg att bli sjuk. Vi sitter i kvarteret där Seinabo Sey växte upp i början av 1990-talet.

Här, i en lägenhet på Bergsunds strand i Hornstull, bodde hon sina första år tillsammans med mamma Madeleine och pappa Maudo. Efter att hennes morfar gått bort och lämnat efter sig ett arv flyttade familjen – som nu utökats med en lillebror – till Gambia. Seinabo Sey var fem år gammal när familjen flyttade och det är från Gambia som hon har sina första barndomsminnen.

– Jag minns att jag var lite rädd eftersom det var så mycket nytt. Hemma hade jag inte ens gått på dagis. Å andra sidan hade det nog varit läskigt att börja skolan i Sverige också. Det som jag har tagit med mig från tiden därifrån är att jag ofta känner mig mer gambiansk än svensk. Jag är väldigt tacksam för att jag lärt mig så mycket om gambiansk kultur. Jag kanske inte alltid håller med om allt men jag kan i alla fall förstå var saker kommer ifrån. Det är mycket lättare att förlåta och gå vidare om man kan förstå.

Kände du dig annorlunda när du kom till Gambia? Du måste ju haft med dig vanor från Sverige.
– Jag var mer konstig när jag kom hem. I Gambia var jag annorlunda fast mest i den bemärkelsen att jag var bortskämd och lite daltad med. Jag var ett brunt barn som hade kända föräldrar.

I Gambia var Maudo Sey en berömd artist och det var musiken som hade fört honom till Sverige på 1980-talet. Han var 28 år när han träffade Seinabos mamma Madeleine i Stockholm. Hon var 18 och jobbade på NK:s strumpbyxavdelning. På sina armar har Seinabo Sey idag varsin tatuering som hyllning till sina föräldrar. På högra handleden står mamma Madeleines namn. Över det vänstra armvecket står ”Tack pappa”. Den tatueringen gjorde hon i Portland under sin USA-turné i vintras.

Efter att ha bott några år i Gambia flyttade familjen till Seinabo Seys mormor i Halmstad. Det första året tillbaka i Sverige blev tufft.
– Det var inte så att jag var superaktivt mobbad men nu i efterhand har jag förstått att jag ofta var exkluderad. Jag fick inte alltid vara med för att jag såg annorlunda ut. Jag vet inte om det berodde på att jag var brun eller för att jag var tjock eller om det var både och. Det var inte helt lätt men efter ett år bytte jag till musikklass och då blev det plötsligt mycket roligare att gå i skolan.

Fakta

Seinabo Sey

Född: Den 7 oktober 1990 i Stockholm.

Bor: Stockholm

Familj: Mormor, mamma, lillebror, lillasyster, storasystrar och storebror.

Har samarbetat med bland andra Maskinen, Oskar Linnros, Stor, Linda Pira och Looptroop Rockers.

Har släppt ep-skivorna ”For Madeleine” och ”For Maudo”. Debutskivan ”Pretend” släpptes den 23 oktober.

Fick i januari ta emot en Grammis för ”Årets nykomling”.

Har tidigare jobbat på café och passat barn på SATS. Och ”haft jättemånga telefonjobb och fått sparken från dem. Jag var en katastrof. Jag sålde ingenting utan satt bara av timmar. En gång skulle jag sälja fiskleverolja. Mitt sista telefonjobb var att sälja DN-prenumerationer”.

Seinabo Sey om att hon i The Guardian sagt att hon inte litar på någon som inte gillar Beyoncé.
– Det är min bästa öppningsrad i en intervju någonsin. Det är viktigt.

Har du några andra motton i livet?
– ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är motto nummer två. Sedan har jag nog inga fler. Tvåan är svår nog för att jag ska hinna ha några fler. Men ett tredje skulle nog vara: ”Var inte så hård mot dig själv”.

Den 15 augusti i år sändes ”Sommar i P1” med Seinabo Sey som värd. I programmet pratade hon om hur svarta människor i världen behandlas, hur hon själv har bedömts på grund av färgen på sin hud och hur ”människor vars skinn är mörkare än vitt fortsätter att förtryckas”. Seinabo Sey har märkt av rasism i hela sitt liv. Hon håller inte med de som vill hävda att Sverige år 2015 inte alls är rasistiskt.

– Nej, det är hundra procent falskt. När jag växte upp var det mycket prat om smygrasism. Min pappa brukade prata om det – att det fanns så mycket smygrasism här i Sverige. Idag pratas det ju mer om vardagsrasism. Jag undrar när vi ska börja kalla det för vad det egentligen är – rasism. Men det här är ju inget unikt för Sverige utan det finns ju i hela Europa och världen.

I sommarpratet förkastar du ju något som vissa tycker är det heligaste av allt här i världen – rätten att säga ”negerboll”.
– Ja det provocerande uttalandet. Alltså, jag förstår inte hur folk orkar bry sig. Vuxnas rätt att få använda ett ord för en dessert i kontrast till att man kränker någons hela existens. Vi har ett språk och det finns ett ord men jag förstår inte varför någon måste använda det. Det är så hysteriskt. Det är väl det tydligaste tecknet på den där vardagsrasismen som folk inte vill tro existerar. För om rasism är något sådant smått skulle ju det innebära att nästan alla är, eller någon gång har varit, rasister.

Seinabo Seys hyllade sommarprat kretsade kring kroppen. Inte bara om färgen på den utan också dess densitet. Programmet öppnades med det direkta konstaterandet: ”Jag heter Seinabo Sey och jag är sångerska. Jag väger nog ungefär hundra kilo”. Sommarpratet gick vidare till att berätta om hur hon som tonåring snodde bantningspiller från sin mormor och hur hon alltid känt att hennes kropp befunnit sig under attack. Att Seinabo Sey har en kropp som ibland skiljer sig från andra kroppar var något som hon tidigt blev medveten om.

Hur är din inställning till kroppen i dag?
– Det beror på dagsformen. Jag tänker att jag vill bli mer hälsosam nu. Att turnera är mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara och det hade varit lättare att flyga, fara runt och inte sova om min kropp hade god blodcirkulation och var tränad. Om jag ska köpa ett par byxor kan jag bli rasande för att det bara finns typ tre par som jag kan ha på mig. Oavsett vad jag är beredd att betala så finns de inte ens att köpa. Jag försöker dock släppa på skönhetsanledningarna och hitta en annan vinkel för att bli en mer hälsosam person.

I sommarpratet säger du att du ångrar den tid som du lagt ner på att kritisera din egen kropp.
– Ångra är fel ord men jag önskar att någon berättat för mig när jag var yngre att saker kommer att gå över. ”Du kommer inte att hata det här för evigt”. Det är kul med skönhet, vackra kläder och frisyrer men man måste förstå vad livet bör handla om. Att utseendet inte ska vara allt. Det borde man prata mer om i skolan.

Tänk vad man hade kunnat göra med all den tid som man lägger ner på att hitta fel med sitt utseende.
– Ja, jag tänker ofta på det med snubbar. Jag hade rakat hår ett tag och det var bara att vakna och gå direkt ut genom dörren. Förstår du vad mycket tid de har att lägga på annat? Medan vi står och petar och pillar och drar i saker. Det är den ultimata friheten – att vara i sin kropp och inte behöva tänka på den. Såvida man inte vill det förstås.

Det var efter att Seinabo Sey, innan hon släppt någon musik under eget namn, turnerat med Maskinen som hon blev uppmuntrad av Herbert Munkhammar – som tillsammans med Frej Larsson utgör Maskinen – att ta kontakt med producenten Magnus Lidehäll.

På hans meritlista står samarbeten med såväl superstjärnor som Madonna, Katy Perry, Britney Spears och Kylie Minogue som svenska artister som Veronica Maggio och Ison & Fille.
Den 25 november 2013 släppte Seinabo Sey debutsingeln ”Younger” som producerats av Magnus Lidehäll. De två fortsatte sitt musikskapande på ep-skivorna ”For Madeleine” och ”For Maudo” och har nu – två år efter första singeln – tagit det vidare till debutskivan ”Pretend”. Egentligen var det tänkt att albumet skulle kommit för ett år sedan. Men så blev utlandet så förtjusta i Seinabo Seys låtar att allt försenades. Nu släpptes skivan istället samtidigt över hela världen.

På många sätt är det som att Seinabo Sey har gjort sin karriär bakvänt. Redan innan hon släppt sin första skiva har hon avverkat saker som annars brukar inträffa under – eller kanske snarare kröna – en lång arbetsbana. Fem dagar efter att debut-ep:n ”For Madeleiene” fanns tillgänglig digitalt gjorde hon en utsåld spelning på nationalscenen Dramaten. ”När var en ny artist lika självklar och förankrad och färdig och majestätisk i sitt uttryck?” frågade Aftonbladets recensent Markus Larsson och drämde till med fyra glimrande plus efter den knappt timmeslånga konserten. ”Så seysationellt självklar stjärna” löd recensionens rubrik.

Någon månad senare, i början av november förra året, blev det officiellt att Seinabo Sey – tillsammans med Robyn, Avicii, First Aid Kit och Max Martin – skulle bli frimärken. Ytterligare någon månad senare framförde hon ”Younger” på 2014 års Nobelpriskonsert i Oslo. Om man börjar där redan innan debutalbumet är släppt – vart ska man då ta vägen sedan?

– Ja, det är väldigt sjukt alltihop. Antingen började jag från fel håll eller så var det rätt håll. Nu kan jag ju bara gå ännu längre: Tele 2 Arena, pryda en sedel, spela på Madison Square Garden, få en Billboard-etta, vara på omslaget till Rolling Stone… Jag är extremt tacksam för alla chanser jag får här hemma men om man tänker att man ska ha hela världen som sin karriär finns det massa arbete kvar att göra. Det handlar ju alltid om att skriva den bästa låten som man kan. Min låt blir inte bättre för att jag blivit ett frimärke eller för att jag uppträtt på Dramaten. Tyvärr – det hade varit asnice om det hade varit så.

Seinabo Sey kväver en gäspning. Det är möjligt att det bara är höstmörkret utanför som lockar fram tröttheten men det har också varit några intensiva år för henne. Just när Seys karriär hade börjat rulla igång drabbades hennes pappa Maudo av en stroke under en semesterresa till Gambia. En månad senare gick han, blott 58 år gammal, bort i sviterna av sin hjärnblödning. Seinabo Sey steg direkt in i musiken. Någon tid har inte funnits till att sörja.

– Kanske får jag ta sörjandet nu istället. Två veckor efter att pappa dött åkte jag iväg på turné. Det har varit två väldigt hektiska och överrumplande år på så många sätt. Jag ser fram emot det som ska komma lika mycket som jag är rädd för att vara här nu. Men efter de här åren kommer jag inte att bli chockad över något som händer.

Har du varit tillbaka i Gambia efter din pappas bortgång?
– Nej men jag tänkte åka dit i december. Jag har försökt kolla mitt schema för att se om det finns någon tid att åka. Jag tänkte hyra ett hus där då. Jag har massa fastrar som har fina hus som jag skulle kunna bo hos men jag tänkte ändå hyra ett eget. Jag är så van vid att bestämma själv.

Dagen har snart blivit till kväll utanför fönstret och Seinabo Sey gör sig redo för att åka hem och flyttpacka. Det är en stund av lugn före den storm som antagligen kommer att braka loss igen. Nu handlar det mest om att göra några intervjuer i veckan med press från hela världen. I vår är det däremot dags att sätta sig i turnébussen igen. Seinabo Sey har dock inga turnéminnen att berätta. Varken från resan som nyligen tog henne över hela USA eller från spelningarna under Grammy-week där hon uppträdde framför branschens storfräsare.

– Nej, det är bara turnéliv och dessutom smälter allt ihop. Jag minns inte vad som hände var eller när. Under Grammy week träffade jag en massa chefer och annat branschfolk. Det är inget roligt att höra. Ingen vet vilka de är.

Men vaddå – Frank Ocean var ju på en av dina spelningar?
– Ja just ja. Det var i januari när jag spelade i England. Folk pekade på honom och sa att jag skulle fram gå och hälsa men jag fick panik. James Blake var också där. Han var cool och stod i ett hörn och hängde. Det blev för mycket för mig alltihop så jag gick till mitt hotellrum och lade mig.

Det var väldigt charmigt när du uppträdde på Conan O’Brien i februari. När du sjöng var du så oerhört självsäker men efter när han kom och hälsade såg du så blyg ut.

– Men han är ju så lång! Jag vet inte vad jag ska säga mer än det som jag säger när jag sjunger. Jag är inte blyg men i snabba möten kan jag tycka att det är lite svårt att kallprata. Ibland vill jag vara ursäktande för att det känns som att ”här kommer jag och står och sjunger och allt är så pampigt”. Lite som att jag vill säga förlåt för att jag kommer och tar över allting.

Kolla in nya videon till ”Poetic”: