Timbuktu: ”Hela mitt liv var en svacka”

Hiphopartisten Jason ”Timbuktu” Diakité, 41, skrev sig ur en livskris.
Det blev debutboken och familjebiografin ”En droppe midnatt”.
– Hela mitt liv var en svacka, och jag visste inte när det skulle bli bättre, säger han.

Jason ”Timbuktu” Diakité började skriva boken för två år sedan eftersom han hade skrivkramp.
Musiken gav inte samma kickar längre.
– Det var märkligt. Jag hade inte känt den naiva glädjen i att göra musik på flera år. Jag satt fast i ett rapstiltje. 2015 var första året sedan 90-talet som jag inte skrev en enda ny låt. Jag ville inte vara den arga och allvarliga rapparen. Men det är svårt att inte hamna där. Det man förfasas och förfäras över, hur det ser ut i Sverige och var vi är på väg, känns mest i musiken. Jag var tvungen att hitta andra vägar för att nå ut, rent kreativt.

Faktaruta

Timbuktu

Namn: Jason Michael Bosak Diakité.
Ålder: 41
Från: Lund
Yrke: Rappare och artist.
Familj: Mor, far, flickvän.
Album (ett urval): ”T2: kontrakultur” (2000), ”Wått’s dö madderfakking diil?” (2002), ”The botten is nådd” (2003), ”Live! Med Damn!” (2004), ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” (2005), ”Oberoendeframkallande” (2007), ”En high 5 & 1 falafel” (2008), ”Sagolandet” (2011), ”För livet till döden” (2014).
Aktuell: Med familjebiografin ”En droppe midnatt”.

Inledningen av boken känns som en grå och tung 40-årskris. Hur desillusionerad var du?
– Hela mitt liv var i en svacka. Man vet att det kommer att ta slut, man vet att det kommer att vända och bli bättre, men man vet inte när. Jag hade nog inte börjat skriva boken om jag befann mig i en formtopp.

Du nämner att du går igenom en skilsmässa. Varför valde du att inte beskriva den upplevelsen lika detaljerat?
– Först och främst av hänsyn till berörda människor. Skilsmässan förklarade var jag befann mig känslomässigt, men den var inte viktig eller central för den stora berättelsen. Och jag ville inte ta med en massa sådana grejer och släppa en vanlig ”kändisbok”.

”En droppe midnatt” är ingen memoar. Det är en reportageliknande familjebiografi där Timbuktu omsorgsfullt och noggrant undersöker sig själv och sina rötter. Pappans sida av familjen och det svarta arvet står i centrum. Det är den midnattsdroppen i familjen som alltid har fått Timbuktu att känna sig annorlunda.

I boken lägger han en sorts pussel. Han reser till USA och den amerikanska Södern och ser en landsbygd där gastkramande fattigdom och strukturell rasism är en del av folksjälen. Han pratar med sina föräldrar om hur det var att flytta från USA och hur de byggde upp ett nytt och annat liv i Sverige. Han berättar hårresande fakta om slaveriet och dess diaboliska konsekvenser.

Klass och hudfärg. Bomullsfält och hiphop. New York, hemstaden Lund och emigranternas ständiga rotlöshet. Bit för bit sätter han in sitt eget liv i ett större sammanhang. Och bit för bit, längs arbetets gång, hittar han en ny och starkare självkänsla. Kanske till och med en tydligare och stoltare plats i tillvaron.

– Bara att lägga ut alla pusselbitar på bordet och titta på dem har gett mig lite ro. Jag kan se på min far med större sympati och empati. Och alltihop har satt mitt eget privilegierade liv i ett tydligare fokus. Min farfar föddes 1907 och jag 1975. Men våra liv är som två olika universum. Mitt privilegium bygger på min familjs mod och deras val. Som att min farfar lämnade Södern och flyttade till New York. Och att min far i sin tur lämnade Harlem och flyttade till det konstiga landet Sverige.

Boken är väldigt utlämnande. Vad tycker dina föräldrar om den?
– De blev nog chockade. De kände sig nog lite blottade också. Men det ledde också till några av de bästa samtalen vi har haft i vuxen ålder. Boken måste vara öppen, naken och ärlig. Man måste hitta fram till mänskligheten i berättelsen, annars blir den inte relevant för någon annan. Samtidigt är det ett moraliskt dilemma. Som när min pappa blev sjuk. Det påverkade mig så mycket att jag var tvungen att ta med det. Jag äger min berättelse men han har en annan.

Stil var viktigt för din pappa när han växte upp. Han hade alltid rena och fina skor. Till och med när han var så rädd för polisen att han sov uppe i ett träd.
– Det handlar helt och hållet om värdighet och självrespekt. Kongo är ett av världens fattigaste länder. När jag var där gick folk omkring i nystrukna skjortor. Och de hade rena skor även om det inte fanns någon asfalt där de bodde. Det är viktigt att känna sig fin även om man bor i ett kyffe. Inom hiphop är det också viktigt med kläder och vilken bild man ger av sig själv.

Hur förändrade hiphop ditt liv?
– När jag upptäckte hiphop började jag inte bara tycka att min hudfärg var vacker utan cool. Att min farsa var svart och från Harlem blev plötsligt en tillgång.

Det är sorgligt att läsa hur du som liten försöker att tejpa ditt hår rakare för att bättre passa in i den vita normen.
– Att se vitare ut och ha rakare hår var en stor grej. Jag hade inte så lockigt hår, men tillräckligt för att inte kunna ha frisyrerna som gällde i skolan. Den vita normen var starkare på 80-talet. Man var synthare eller hårdrockare i Lund, och inte så mycket mer. Först var jag inte vit nog. Och när jag upptäckte hiphop var jag inte svart nog. Jag hade inte tillräckligt lockigt hår, tillräckligt bred näsa eller tillräckligt mörk hy. Jag försökte vara någon jag inte är i många år. Var hör jag hemma? Vilka är mitt folk? Det var ett pussel som jag inte riktigt fick ihop.

Har du fått ihop det pusslet i dag?
– Ja, det tror jag. Det hände något när jag fick Fem i tolv-priset 2013. I efterhand kändes det märkligt att jag valde att vifta med mitt pass i riksdagen. Visst, mina föräldrar är amerikaner, men jag är född i Sverige och min kultur är svensk. Varför måste jag fortfarande stå där och bevisa att jag är en svensk medborgare? Fan, vad dumt.

Du ägnar ett helt kapitel i boken åt mobilfilmen som spreds 2006 när du drar i dig kokain. Varför tog just det dig så hårt?
– Det var ett så tydligt misslyckande. Det är så sammankopplat med min uppfostran, den där värdigheten jag ska ha och visa upp. Jag är född i ett land med gratis sjukvård och utbildning. Jag har haft två närvarande föräldrar. Jag har skapat mig ett fungerade arbetsliv som artist. Mycket av det som exempelvis min pappa har fått kämpa för i hela sitt liv har jag haft gratis. Och sedan kastar jag bort det på de dummaste av dumheter. Det var en extrem sorg för mig, men det var nog en ännu djupare sorg för pappa.

Timbuktu tänker efter och fortsätter:
– ”Nu har du saboterat allt” sa han. Hur skulle folk på gatan se på honom nu? Vad var han för en person och pappa? Jag bar inte upp värdigheten och bilden som pappa försiktigt och omsorgsfullt byggt upp. Vi har bearbetat det nu. Det var en jävligt stark self check.

Men det saknas inte direkt filmer på dig när du är rejält påstruken och använder vägskyltar som en lans, till exempel.
– Nej, men att vara full och glad och stenad är en sak. Det är inte lika ”in your face” som det där filmklippet. Om jag ska vara ärlig vet jag inte heller om viss media skulle ha behandlat mig likadant om jag hade varit vit.

Protestsångaren Billy Bragg har sagt att människans värsta fiende är cynismen. Hur tacklar du cynism?
– Bra fråga. Det är ett hårt arbete. Jag tror att det handlar om att behålla sin nyfikenhet. Jag vill inte bli den gamla hiphopartisten som tycker att det inte har gjorts något bra sedan ”Illmatic” med Nas. Kolla på Miles Davis. Han fuckade ur  grundligt mellan varven. Men han arbetade hela tiden med coola och unga musiker, från 40-talet och fram till 90-talet. Helt otroligt. Det är ett testamente över hans nyfikenhet.

Timbuktu om…

… författaren Ta-Nehisi Coates

– Ta-Nehisi Coates har varit en stor inspiration. Särskilt språket. Boken ”The beautiful struggle” är djupt stöpt i hiphop. Men Coates är hänsynslös och förklarar aldrig sina referenser. Det får läsaren kolla upp själv. Jag försökte göra samma sak men stötte ofta på patrull från min redaktör (skratt).

… Donald Trump

– Trumps vinst kommer att mobilsera motståndsrörelser över hela världen. Det blir Occupy Wall Street och Black Lives Matter, gånger hundra. När jag var i USA kändes Trump bekant eftersom vi har haft Sverigedemokraterna i riksdagen i många år. Jag menar, det är ett parti med nazistiska rötter. Jämfört med dem blir Trump nästan löjeväckande.

… Kanye West

– Kanye West är på många sätt rätt lik Donald Trump. Han säger vad han tänker, helt ofiltrerat. Han tar sig bara den rätten. Och man kan ana samma mindervärdeskomplex. Kanye West har kanske en mer godartad form av narcissim. Men om Trump kan bli president 2016 så kan Kanye absolut bli det 2020. Fast om amerikanerna nödvändigtvis måste välja en kändis är nog Michael Moore lämpligare.

… New Orleans

– Kan inte nog rekommendera den staden. Helt annorlunda än alla andra amerikanska städer. Om det finns en plats där all populärmusik som vi känner till har sitt ursprung är det New Orleans. Att stå på Frenchmen Street klockan elva på kvällen och se brassbanden välla ut på gatan och fortsätta spela är som förflyttas tillbaka till 1910-talet.

TEXT

Markus Larsson

FOTO

Christian Johansson