”Alla vill bli Iron Maiden, men de fattar inte vad som krävs”

Ghost om maskerna, satanism och de internationella framgångarna

De har trogna fans i Metallica och Dave Grohl.

Nu fortsätter svenska Ghost sin framgångsresa över världen – till tonerna av melodiös metal om ockultism.

Men vägen dit har varit lång.

– Från att jag var 19 år var det nästan tio års flackande mellan a-kassa, arbetslöshet och olika band, säger bandets anonyme ledare.

”Tack så mycket för det här. Det här är självklart en stor, stor grej för oss. En mardröm har just blivit till en dröm.”

Det är den 58:e upplagan av Grammygalan i Staples Center i Los Angeles. Linköpingsbördiga Ghost har precis konkurrerat ut världsnamn som Slipknot och Lamb of God och tagit emot priset för årets metal-låt. De är i gott sällskap. Taylor Swift, Max Martin, Kendrick Lamar, The Weeknd och Skrillex är ett axplock av de andra vinnarna på den prestigefyllda galan.

En vecka senare sitter Ghosts låtskrivare och initiativtagare osminkad i en folktom matsal på Cirkus i Stockholm. I jeans, t-shirt och det mörka håret i en spretig frisyr är han långt ifrån den maskerade rockstjärna som för några dagar sedan stod på Grammygalans scen. Hans identitet är hemlig och han går under titeln ”namnlös gast”.

Fakta: Ghost

* Bildades i Linköping 2008 och består av frontfiguren Papa Emeritus III och fem nameless ghouls.

* Var förband åt Foo Fighters på Ullevi sommaren 2015. Sångaren Dave Grohl har också producerat EP:n ”If You Have Ghost”.

* Tvingades av copyrightskäl byta namn till Ghost B.C i USA, men kallar sig nu för Ghost igen.

Metalgruppen har ett späckat schema och intervjutiden har flyttats fram flera gånger för att den minutiösa planeringen ska hålla. På våningen nedanför pågår de högljudda repetitionerna inför kvällens Grammisgala. Där ska Ghost om några timmar ta emot priset för Årets hårdrock/metall. Det vet de inte ännu. I stället har de Grammyvinsten i Los Angeles i färskt minne.

– Först och främst trodde vi inte att vi skulle vinna. Målet var egentligen bara att bli nominerade.  Corey Taylor (sångare i Slipknot, reds anm) är ju en väldigt…ja, vad är ordet…mediakåt person? Han är väldigt ambitiös. När Slipknot var nominerade tänkte vi att det var kört. När vi vann blev vi faktiskt uppriktigt sagt förvånade och otroligt glada, säger gasten.

Att priset betyder mycket för Ghosts växande karriär råder det ingen tvekan om. Inte minst internationellt.

– I musikvärlden är det få utmärkelser som utmärker sig som milstolpar så till den grad som Grammy gör. Även om det inte får alla i hela världen att gå och köpa vår skiva så öppnar det väldigt många dörrar som inte har varit öppna tidigare. Jag, som är ganska karriärsdriven, ser det mest som en otrolig möjlighet.

Det är drygt fem år sedan Ghost började göra sig ett namn i metalvärlden. De bildades i Linköping 2008 och består av fem ”nameless ghouls” ledda av frontfiguren och påven Papa Emeritus III. Alla hemliga sedan start.

– För oss är det viktigaste att vi är maskerade. Men vi utgick redan när vi släppte första skivan från att det inte skulle hålla alls. Rent personligen känner jag mig inte ett dugg anonym, i alla fall inte när vi är ute på turné. Det står alltid 50-100 pers utanför vår buss efter en spelning. Då går jag ut och signerar och pratar. Den enda regeln är bara att vi inte tar några bilder, säger gasten.

Trots det är det få som känner till vilka som egentligen döljer sig bakom de svarta kåporna, silverblanka maskerna och ansiktsmålningarna. I forum på nätet spekulerar fans friskt kring vilka Linköpingsbördiga musiker som skulle kunna vara de skyldiga.

– Jag tror inte att det tillhör någon form av allmänkännedom vilka vi är. Jag tror heller inte att det är något slags allmänintresse. Och det är ju jättebra, så ska det vara med Ghost. Det ska vara den faktiskt presentationen som är det viktiga, inte vilka vi är. Jag ser det mer som ett arrangemang där jag är regissör och dessutom råkar vara skådespelare.

2011 släpptes den Grammisnominerade debutskivan ”Opus Eponymus” och två år senare kom uppföljaren ”Infetissumam”. Sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt. Ghost har beskrivits som hårdrockens Kent och hyllats för kontrasten mellan satanistiska texter och melodiös rock.

I ”Year Zero” mässar en manskör namn på olika bibliska demoner och i ”Ritual” gör bandet om Herrens bön till en bön till Satan. Mer ofta än sällan behandlar Ghost låttexter människans förhållande till tro, ockultism och satanism.

– Tanken om ett högre väsen har ställt till det ganska mycket och fortsätter ställa till det ganska kraftigt för mänskligheten. Därför är det en intressant idé. Det kan skänka väldigt mycket goda saker men allt som oftast är den av ondo. Framför allt hur man vill påverka andra att tro, säger gasten.

Ämnena har intresserat honom sedan barnsben.

– Jag blev intresserad av satanism när jag var 10-11 år, så jag har väldigt svårt att ha en tydlig intellektuell linje i det. I slutändan blev jag intresserad av det för att jag tyckte det var coolt. Rent estetiskt tycker jag att det är fantastiskt. En otrolig rolig och en för mig väldigt hemma värld. Som jag säger till våra barn: djävulen är ju vår vän. Monstren är ju våra polare.

Barndomsromantiken till trots – i dag är bilden av satanism och tro mer nyanserad.

– Jag var mycket mer övertygad då. Som vuxen man är det svårt att köpa idén om att om vi tar en spade och gräver rakt ner så stöter man på en halvbock i ett brinnande inferno. Även om det hade varit otroligt festlig tanke, säger han.

– Jag vet att jag inte har en jävla aning. Det är det enda jag är helt övertygad om. Jag ska också vara medveten om att jag är en väldigt fantasifull person, jag kan inte intellektuellt lita på vad jag själv tror. Om jag ville skulle jag ju lätt kunna tro på tidigare liv och sådant eftersom jag ju kan blunda och föreställa mig hur det var på 1700-talet.

Den namnlöse gasten föddes i Linköping 1981. En kort tid senare skildes hans föräldrar och han växte upp tillsammans med sin mamma och äldre bror. Musiken fanns hela tiden närvarande i barndomshemmet. Både mamma och storebror var intresserade.

– Så länge jag kan minnas har det funnits rockmusik hemma. Min storebror var tonåring när jag var liten, det var tidigt 80-tal och nästan all kontemporär musik på den tiden bestod av hårdrock och punk. Radion var på jämt, säger han.

Från mamma levererades ett annat spektra.

– Hon är 40-talist så vi fick hela 60-talet gratis av henne. Vi var inte förmögna på något sätt men det var väldigt kulturellt förmöget. Mycket film och eskapism som man får kämpa med i dag. Nu när man måste vara här och nu och ta beslut som rör den riktiga världen.

I tonåren flyttade han till Fittja söder om Stockholm tillsammans med sin mamma. Han började estetisk linje på Botkyrka gymnasium. Skoltiden var stökig och slutade i havererade betyg.

– Det var en fullkomligt grusad skolgång. Jag gick ut med 25 Icke Godkänt och typ 80 procents frånvaro och ändå fick jag gå kvar alla år. Så fort jag tog studenten kändes det helt surrealistiskt, jag fattade inte vad jag gjorde där, säger han.

Gymnasiet lades ner strax efteråt.

– Vi var sista årskullen som gick ut. Den skolan var ganska drabbad. Under ett skolår tror jag att vi hade 60 anlagda bränder. För en redan skoltrött person var det ju inte en underbar miljö att göra nånting annat än att bilda band och lyssna på metal i.

Efter studenten väntade nästan tio år av tillfälliga ströjobb, arbetslöshet, a-kassa och jobbsökarkurser. Parallellt spelade Ghost-ledaren musik i flera olika bandkonstellationer. Hoppet om att han snart skulle kunna försörja sig på det levde vidare. Det var inte värt att ge upp.

– Från att jag var 19 höll jag på i åtminstone sju-åtta år med mina band. När jag tänker tillbaka på det blir det humoristiskt, men jag var så övertygad om att det skulle lossna någon gång. Det var ju inte det att jag inte kunde få ett jobb, det vad bara det att jag absolut inte ville ha något. Så fort jag såg en lucka att kunna sluta gjorde jag det, säger han.

Han har en teori om möjligheten till statliga bidrag kan vara nyckeln till det svenska musikundret.

– Jag brukar säga att ett av de största tillskotten för svensk musikexport faktiskt är vårt välfärdssystem. Det finns inte många andra länder man kan göra såhär i.

I dag har a-kassan bytts ut mot en saftigare inkomst, även om Ghost-ledaren poängterar att bandet knappast skulle kunna klara sig i åratal om de la ner nu. Men så lever de heller inte i något extremt överflöd.

– Vafan, jag bor ju ändå i en hyreslägenhet i Linköping. Men jag unnar mig saker. Jag samlar på skivor, det är en ganska dyr hobby. Och den blir dyrare för varje gång. Men det är faktiskt en investering.

Inför förra sommarens tredje släpp ”Meliora” togs Teddybears Sthlm-medlemmen Klas Åhlund in som producent. I dag är Ghost ett av de viktigaste svenska musikexporterna. Den primära marknaden finns i USA. Där fick svenskarna en enorm skjuts när de haussades av Metallicas frontman James Hetfield och Foo Fighters sångare Dave Grohl, båda profiler de senare jobbat med.

– För karriären har det betytt nästan allt. Det är klart att när Dave Grohl och James Hetfield går ut publikt och endorsar bandet blir det enorm reklam. Jag vet inte ens om vi hade suttit här om det inte hade varit för James, säger gasten.

Det finns något annat som också har haft betydelse. Klassisk marknadsföring och en längtan efter att nå ut på riktigt. Ghost startade på det kreddiga indie-skivbolaget Rise Above Records, men snart stod det klart att band och bolag inte var överens om marknadsföringsplanen.

– Jag har inga problem med kreddighet, jag är skivsamlare och jättenördig. Men jag vet också att ska man ha ett skivbolag måste man vilja att ens artister ska lyckas. När Ghost hände blev det där pådyvlade nästan sekteristiska kollektivtänket tydligt. Jag fördömer det inte, men det blev tydligt hur enormt elitistiskt de tänkte, säger gasten.

När Rise Above Records förbjöd Ghost att spela på rockfestivalen Download i Storbritannien med motiveringen att det var en sellout fick de nog.

– Jag sa att då har vi ett problem. Jag skiter i om vi delar scen med nio andra screamo-band för jag tror att vi kan nå ut till massa människor. Jag tror att vi kan bli större än att bara spela för 1000 pers en gång om året. Jag har bara en känsla av det. Jag kommer nu att skita i det ni säger. Tack och hej.

Bröt ni samarbetet då?

– Det var definitivt början på en separationsprocess. Vi insåg att ni vill inte det här, vi vill inte det här. Vi trodde att vi klarade av att göra det här på ett annat sätt och de säkert skulle ha mer nytta av pengarna de skulle få. För bara så ni vet, de har fått jävligt mycket pengar för att släppa oss. Om någon någonsin tror att de är fattiglappar, så absolut inte. De tjänar mycket pengar på oss.

Ghosts anonyme medlem är övertygad om att bandets arbetsvilja och intresse för marknadsföring har hjälpt dem.

– Jag är väldigt, väldigt businessorienterad. Jag fick faktiskt en komplimang av en agent en gång som sa att om det någonsin går åt helvete får du alltid komma och testa att jobba som agent istället, säger han och fortsätter:

– Inom den scenen vi kom ifrån, som var mera underground, tror jag att det finns en ovilja att göra det som krävs. Man har helt enkelt en massa fördomar om vilka band man inte vill spela med, vilken stil man inte vill bli förknippad med och vilken publik man inte vill ha. Det är så himla mycket regler. Den dagen vi bestämde oss för att inte bry oss om sådant funkade det bättre för oss.

För framgångarna har krävt hårt arbete.

– Jag tror att väldigt många människor inte fattar hur mycket jobb man måste investera i ett band och hur monotont det faktiskt är. Man måste förstå att det inte är samma sak som man nödvändigtvis kände när man var liten och lekte rockstjärna. Alla vill bli Iron Maiden men de fattar inte att det krävs tusen spelningar för att bli det. De förstår inte att man måste göra uppoffringar.

Grammyvinsten i februari ledde till en känsla som Ghosts ledare tidigare saknat under sina år som musiker. En känsla av framgång så tydlig att den nästan gick att ta på.

– Att vara artist ger ju nästan aldrig någon omedelbar känsla av succé. Den är i bästa fall krypande och ofta är det saker man kommer på precis efter att det har hänt. Ibland kan jag avundas fotbollsspelare som får göra ett mål. När någon sätter det sista och enda målet i en VM-final är det så vackert att man gråter. Nu var det inte precis så det gick till, men det var i alla fall en känsla som påminner om att sätta ett mål i ett distriktsmästerskap någonstans, säger han.

Men det är fortfarande bara början.

– En del kompisar och folk man känner ställer frågor i tron att vi är färdiga. Hur känns det att ha lyckats? Jag menar egentligen inte motsatsen, att vi inte har lyckats, men vi är inte färdiga än. Dessutom är jag ganska tillfreds med att det eventuellt kanske inte bara är det här man kommer syssla med i resten av sitt liv.