En liten pojke går slarvigt på några klippor, tänker inte efter och halkar ned i vattnet.
Han kan inte simma, först kämpar han emot, men sjunker sakta ned under vattenytan.
Den pojken var Mattias Alkberg. Då var han sex år. Idag är han 46. Han dog inte den dagen i Åkersberga.
– Det var ingen som såg på mig när jag sjönk. Jag gav upp. Då kände jag att jag inte var rädd. Allt känns fortfarande helt verkligt för mig. Jag minns hur stilla det var och hur fiskar simmade förbi mig, säger han.
Alkberg dricker ur sitt vattenglas. Han tittar ut genom fönstret och ser trafiken på Birger Jarlsgatan.
– Jag minns att det var jättedjupt. Det var första och förhoppningsvis sista gången jag kämpar för mitt liv på det där sättet.
Hans kompis såg honom, tryckte ner en åra under vattnet och drog upp honom.
Ifall åran inte hade funnits där skulle vi ha gått miste om indierockbandet The Bear Quartet, Mattias Alkberg BD, alla soloprojekt, de prisade diktsamlingarna och diskografin som hela tiden sväller. Hans fem barn skulle aldrig heller ha fötts. Och hans föräldrar skulle ha blivit väldigt, väldigt ledsna.
– Jag kände att jag helt tappade kontrollen. Man kanske har lättare att acceptera när man förlorar kontrollen som barn. När man inte har egna barn att ta hand om. Det där är ganska intressant.
Nu är han aktuell med plattan ”Personer” som är inspelad på Fårö. Det är resultatet av ett vistelsestipendium vid Bergmangårdarna. Alkberg är en stor beundrare av Ingmar Bergman. Har alltid varit det.
När Alkberg och producenten Petter Granberg kom till Fårö hade de inget material. Allt föddes på plats.
– Vi hade inte ens en textrad. Vi bestämde oss för att göra en skiva från ”scratch” på tre veckor. Jag är nervös inför skivsläppet för att jag inte kan definiera vad vi har gjort. Det enda som jag kan komma på som är likt detta är Björk, som har ambitionen att göra något helt nytt. Jag menar dock inte att jämföra mig själv med Björk. Hon är överlägsen mig på alla plan.
På plattan lånar han ut sin egen röst till olika personer för att kunna skriva utifrån ett annat perspektiv. I en av låtarna ”G’natt” iklär han sig rollen som en felstavande ”vit, kränkt, man”.
”Vill ha neger boll, Sjunga national sång, Hota Åsa Lindeborg, Älska Sabbaton”, lyder några textrader.
– Sabaton är SD:s musik för mig. I mina ögon är de fosterlandsälskare och har ett sådant rykte inom punk- och hårdrocksvärlden. Jag var på två ”vänd Jimmie Åkesson ryggen”-tillställningar och det kryllade av Sabaton-tröjor.
Han funderar högt kring metalbandets val att ge en konsert i Sevastopol på den av Ryssland ockuperade Krimhalvön. Konserten var en del av en show arrangerad av det ryska mc-gänget Nattvargarna, en organisation med täta band till den ryske presidenten Vladimir Putin.
Sabatons basist Pär Sundström har sagt att det inte finns några politiska motiv bakom spelningen.
– Det där är mycket suspekt. Det hade varit politiskt att inte spela där hörde jag att de säger. Mycket suspekt och skev logik. Jag vill inte ha en ”beef” med Sabaton. Jag är fan livrädd för både Sabaton och Putins MC-gäng. Vill inte bråka med dem. Absolut inte. Fast någon borde, säger Alkberg.
Vi bestämmer oss för att plåta Alkberg på Dramaten. Platsen är på sätt och vis en gemensam beröringspunkt mellan Ingmar Bergman och Mattias Alkberg. 2013 uppträdde Alkberg där med Mattias Alkbergs begravning och fick stående ovationer.
– Men Bergman har i stort sett ägt det där stället. Men det är en nationalscen och därför borde alla i nationen, inklusive jag, ha tillgång till den. Det är dock inte min scen. Folk är där och städar varje dag. Det är mycket mer städarnas scen. Jag har uppträtt där en gång.
Den första låten på albumet heter ”Pankst” och titeln är ett ord som Alkberg tror att han kan ha uppfunnit.
– Det är en ekonomisk ångest. Att leva med den och vara fattig hela tiden. Att ha angst över det.
”Somliga sover i trasiga skor. Sliter ihop småflis och samlar pantflaskor. De sover, och det brinner, under en bro. Snuten skickar hem dem fast det är här de bor”, lyder några textrader.
Den handar om människors syn på dem som tigger. De ser på dem som ohyra. Bränner ner platserna där de bor. Vill skicka hem dem. Fast det är ju där de bor. Det är absurt vilket sorgligt liv och vilket stigma de får. Helt stört att folk utsätter dem för det. Som om de inte är nog utsatta av att få sitta utanför Willys.
Men när det gäller att försöka nå fram till dem som bestämt sig för att rösta på SD har han gett upp.
– Jag kan inte få någon att lyssna som inte vill höra.
Han ser inte ”Pankst” som en låt som är tänkt att bidra till en debatt. Men han menar att den ingår i debatten.
– Det är viktigt att försöka förstå hur andra känner. Det innefattar dem som känner idiotiska grejer och är näthatare. Det är ett akut läge i svensk nutid med den supereskalerade rasismen. Kombinerat med en märklig reaktionär hållning till politik och kultur i största allmänhet som går igenom i så många grejer. Som exempelvis han som slängde ut sin tv på grund av Athena Farrokhzads sommarprat. Folk blir så jävla kränkta och säger ”så får man inte säga i det här jävla landet”. Det får de och gör det hela tiden. Överallt. Det är de som börjar få tolkningsföreträde, säger Alkberg.
Före intervjun hade han sett Aftonbladets löpsedel om att Carola Häggkvist träffat ett rumänskt tiggarpar utanför kyrkan och bjudit hem dem på söndagsmiddag.
– Carola är unik i alla fall. Det hon gjorde är väl bra. Men man ska vara noga med att man inte har ett personligt ansvar. Carola har inte det heller. Det måste till strukturella förändringar. Det gäller all välgörenhet. Mänskliga rättigheter, som att leva, ska inte vara beroende av andra personers ekonomiska välvilja. Det är fel sätt att se på det. Med det sagt låter det inte som att Carola har gjort något dåligt.
Ibland gör Alkberg korta avbrott från sitt stilla skapande i stadsdelen Svartöstan i Luleå, och tycker till i debatter. Han konstaterar att han ofta får utgöra ”Norrlandsvinkeln”. En roll som han egentligen inte är nöjd med. Ofta skriver han politiska krönikor främst för att det betalar ganska bra.
– Jag har skrivit jättemycket för pengar. Det finns ett åsiktsmaskineri som man vänder sig till i Sverige. Dit har jag börjat tillhöra och det tycker jag inte riktigt om. Egentligen har jag inget mer att säga än det jag gör i mina verk. Man tycker att det borde räcka, men det gör det ju inte.
En missuppfattning som han märker att många har om honom är att han skulle känna ett djupt förakt inför allt som Stockholm står för.
Sanningen är att jag tycker jättemycket om Stockholm. Faktiskt älskar Stockholm. Folk skulle bara veta hur mycket jag klagar på Norrbotten i lokalmedierna. Jag klagar betydligt mer på Luleå än på huvudstaden.
Andra missuppfattningar?
– Över huvud taget att jag skulle gå runt och tycka illa om saker. Att jag skulle vara sur och svår. Men det är jag ju inte. Det tycker åtminstone inte jag själv. Jag läste något om ett band som i en intervju sa att de inte kunde föreställa sig att jag sett ”Avatar”. Men kom igen, jag samlar på prutt-appar precis som alla andra. För länge sedan läste jag på en hemsida att någon hade sett mig på stan, att jag hade haft på mig hörlurar och att jag hade sett arg ut. Jag kanske har ett argt utseende.
Under en period läste han i stort sett alla svenska deckare, och var närmast besatt av krim.
– När Camilla Läckbergs böcker kom ut så slutade jag. De var som knark. Jag kände att jag var tvungen att läsa dem fast de var så dåliga. Men jag läste nästan allt för att jag ville förstå. Och jag gillar sånt. Jag gillar spänning, enkla saker och zombies.
Vad tycker du om att David Lagercrantz skrivit en ”Millennium”-uppföljare?
– Helt rätt i den mån man över huvud taget ska väcka liv i det. Med all respekt, men jag vet inte hur man skulle kunna skriva sämre böcker än ”Millennium”-trilogin. Den är helt värdelös. Lagercrantz är en stilist i alla fall. Stieg Larsson hade hjärtat på rätta stället. Men det var gubbsjukt. Och obegripligt hur trilogin kunde bli en sån framgång. Men det trodde jag om Nirvana också. Jag trodde inte de skulle bli så stora, så fel har jag haft förr. Jag har dock inte läst Lagercrantzs bok än.
Då och då vänds de mediala kanonerna mot honom. Som när Alkberg gjorde låten ”Nöff nöff” före valet 2014 på punkplattan ”Södra Sverige”. Han hamnade i något han själv kallar för ”en medial holmgång”.
I låten sjunger han bland annat ”Ha ha ha, så jävla ful / moderat”, och ”nasseskin Reinfeldt, Beatrice Patrask skottpengar på er sänkta skatt”. När den släpptes var Alkbergs tillvaro obehaglig i två dagar, förklarar han.
– Jag fick ett tydligt mordhot snabbt och sedan gick det över till den mediala holmgången. Jag polisanmälde inte hotet. Jag tänkte att de får komma om det törs. Samtidigt vet jag att vissa får miljarder hot utan att något händer. De skulle sprätta upp mig och våldta mig. Men det finns folk som jobbar på tidningar och lever med polisskydd. Så vad har jag att klaga på? Ett hot? Det är inte ens en krusning jämfört med vissa kvinnor som jag känner som åker taxi 300 meter från jobbet eftersom de är rädda.
Alkberg blev omskriven på ledarplats i några tidningar, och han upplevde att punkestetiken i låten missförstods medvetet. Bland annat drog en skribent paralleller mellan Alkbergs användning av ”skadedjur” och nazistisk terminologi. Dessa jämförelser tycker han var obehagliga eftersom ”Nöff nöff” inte var menad så.
Alkberg berättar att han är rädd för galningar, och att situationer som kräver fysiskt motstånd sätter honom i ett prekärt läge eftersom han aldrig skulle ta till våld.
– Jag är generellt väldigt rädd och försiktig av mig. Jag är rädd för att åka buss och tunnelbana. Så jag råkar inte ut för något eftersom jag inte utsätter mig för något. Skulle någon ge sig på mig som är så stor är de helt galna och då vet man att det inte finns spärrar. Då blir jag rädd för vad som skulle kunna hända för jag skulle inte kunna göra någonting. Eftersom jag inte slåss.
Han har klarat sig undan våldsamma situationer, och det värsta han kan minnas är hur han och en kompis blev skallade och misshandlade av raggare på 1980-talet.
– När jag var punkare i min ungdom var man ett villebråd för alla. Jag kommer fortfarande ihåg när jag klippte kam för första gången så var det några i högstadieklassen som kastade sten på mig. Det har med Norrbotten att göra. Att man inte får sticka ut på det sättet.
”Nöff nöff”, mordhotet och de negativa skriverierna. Kommer det där att göra dig försiktigare?
– Snarare tvärtom. Jag kanske skulle kunna dänga till Stefan Löfvén på motsvarande sätt när han väl gör väsen av sig. Jag kommer från punken och vänstern i synen på politik. Sossarna var lika illa som allt annat när jag växte upp, säger han.
Han medger att han känner sig obekväm med situationer som han inte har någon kontroll över. Som när han för en tid sedan ville göra en ögonoperation eftersom han skelade. Skelögdheten hade han dragits med under hela sitt liv. Det skulle givetvis kräva att han skulle bli nedsövd. Men för att få bli nedsövd skulle han behöva få ner pulsen. Det tvingade i sin tur honom att sluta röka.
Vilket var lättare sagt än gjort. Abstinensen gjorde honom nedstämd. Han kände sig också knäckt över att bli nedsövd eftersom han upplevde att det var som att dö. Det var tid som försvann.
– Som barn, när jag var på väg att drunkna gjorde det ingenting. Det var en skön känsla.
Men upplevelsen kröp in under skinnet på honom, och det fick allvarliga konsekvenser.
– Efter operationen kraschade jag lite grann i största allmänhet. Det var precis efter Mattias Alkbergs begravnings spelning på Dramaten, våren 2013. Då var det en massa grejer jag mådde dåligt över som kulminerade i den vevan. Som hade mycket med min dåliga fysik att göra och att jag rökte. Och ögat. Jag var i svindåligt skick fysiskt. Men jag är inte lagd åt det depressiva hållet, så man kan kalla det nedstämdhet. Det knepigaste var att jag inte längre gjorde några låtar och skrev inget.
Vad fick dig att komma ur det där svåra?
– Jag började röka igen. Nu har jag slutat, men jag snusar.
Tidigare har rädslan för att dö gett hans liv oväntade vändningar. I början av 2000-talet bekände han sig som kristen. Han tror att det främst berodde på att han ville prova att vara någon helt annan än den han är.
– Jag är på många sätt uppfostrad till ateist. Men plötsligt var jag kristen och reflekterade kring stora frågor som martyrskap. Att dö för någon annan. Som artisten Kirsty MacColl (1959-2000) som räddade sina barn när de höll på att bli påkörda av en motorbåt. Hon offrade sig själv och blev påkörd istället. Numera när man talar om martyrskap kommer man tyvärr in på terrorism. Men att Jesus tog på sig mänsklighetens synder är en mäktig grej om man tror på det. Men jag tror ju inte på det längre.
Han kallar det för sin flört med odödligheten. Numera är han ateist och tror inte att det kommer att ”svänga igen” åt det andra hållet.
På sätt och vis är det en deprimerande slutsats. Att jag antagligen inte kommer att bli kristen igen. Men vi måste ta hand om varandra eftersom det här är den enda tid vid har tillsammans.
Vad händer när du tänker på din död nu då?
– Allt blir svart. Jag tänker inte på min död. Jag tror att det är ovanligt att tänka på sin egen död.
Han bor som bekant i Luleå. Och titt som tätt flyttar hans vänner och artistkollegor söderut.
Nästan varje gång känner han sig övergiven och dras in i en sorgeprocess.
– Men det är ju egentligen inte så att folk dör när de flyttar. Jag vet ju det. Det är därför det heter olika saker, säger han.
Kreativt tvingar det in honom i nya samarbeten, och han hittar nya lokala bandmedlemmar. Som alltid är mycket yngre än vad han själv är.
– Åldersskillnaden mellan dem jag spelar med blir större och större hela tiden. På ett sätt är det viktigt kreativt. Och det beror ju helt på att folk drar. Det är en sorg varje gång, men det är bara att bita ihop.
Han berättar om vänskapen till artistkollegan Magnus ”Kitok” Ekelund (som ganska nyligen har haft sin största kommersiella framgång hittills med ”Paradise Jokkmokk”). Ekelund är en i raden av kreativa vänner som försvunnit från Luleå till Stockholm.
Jag blev helt knäckt när han stack. Jag kände mig övergiven för att jag bor där jag bor. Det blev en process för mig.
Det här är Matti Alkberg
Ålder: 46
Yrke: Musiker, låtskrivare och poet.
Bor: Lägenhet i Luleå (stadsdelen Svartöstan).
Familj: Hustrun Angelica och fem barn.
Aktuell: Albumet ”Personer” släpptes den 11 september på dubbelvinyl, CD och digitalt. Det är producerat av Petter Granberg och är till stora delar inspelat i Bergman-gårdarna på Fårö. Omslaget har gjorts av konstnären Aida Chehrehgosha.
Bakgrund: Har varit gitarrist i indierockbandet The Bear Quartet som skivdebuterade 1992. Samma år kom hans diktsamling ”Separerade ägg”.
2013 släpptes albumet Mattias Alkbergs begravning som sattes upp på Dramaten och blev en konsertfilm på SVT. Han har gett ut sju diktsamlingar på bokförlaget Wahlström & Widstrand. Han har medverkat som krönikör och skivrecensent i Norrbottens-Kuriren. Han föddes i Boden 1969. Efter ett par flyttar hamnade familjen i Stockholm. Föräldrarna skilde sig när han var tio år och han flyttade med sin mamma till Luleå.
Han trivs dock i sin ensamhet, men är långt ifrån socialt isolerad. Dessutom har han ju så många barn. Och är gift.
– Jag och min fru lever likartade liv. Hon jobbar med teater, skriver barndramatik och regisserar. Jag har kunnat jobba hemifrån hela tiden som jag inte har turnerat. Jag är ganska slarvig och självupptagen. Men också snäll. Vi har det bra, och det är väl bra.
Alkbergs kreativitet blommar upp i röran som man ofta lever i som barnfamilj. Han måste ha Disney channel, eller något liknande, igång i bakgrunden för att kunna göra låtar. Och att försöka gå till en lokal för att skriva har verkligen inte funkat.
– Jag måste vara hemma så att jag kan ta en paus för att gå och göra lite O’boy. Vi bor så trångt att vi har sovrummet i vardagsrummet. Jag sitter vid datorn och spelar gitarr. De andra i familjen sitter bredvid och kollar på tv. ”Pang, boom”. I den röran har jag plötsligt gjort en låt som ”Ragnar”.
Alkberg har ingen kommersiell plan bakom musiken och poesin. Trots att han turnerar flitigt, är ständigt aktuell med nya verk så har han en svajig ekonomi. Han är skuldsatt.
– Efter Fårö har året varit hopplöst. Jag kapade en del av kontaktnätet när jag var i radioskugga under tre och en halv vecka. Så en del inkomstkällor försvann. En så kort tid spelar roll för mig. Men visst, jag är ju inne i det finkulturella rummet vilket är ett privilegium som få har. Jag hankar mig fram. Det är viktigare att barnen ser att det går att klara sig på fem öre. De har fortfarande aldrig behövt gå och lägga sig utomhus eller helt hungriga.
Han reflekterar kring sina skulder och menar att han inte har mer än någon som utbildar sig till läkare. Men han är inte läkare. Han är kulturarbetare.
Jag är oftare på minus än plus. Skulle jag göra ett bokslut just nu är jag råmycket på minus. Lite grann kan man se det som en studieskuld i livets mjuka skola. Samtidigt vill jag inte skämta bort det där för att jag betalar tillbaka allt så fort jag kan.
Vi halkar in på hur han flera gånger tackat nej till Grammisnomineringar. 2004 dissade Mattias Alkberg BD Grammisgalan där albumet ”Tunaskolan” kunde ha tävlat i kategorin Årets pop manlig. ”Vi avböjer den här nomineringen. Ni kan behålla er skit för er själva”, var Alkbergs svar. 2009 var det The Bear Quartets tur att tacka nej med motiveringen: ”Vi vill inte ha med er att göra. Hoppas ni respekterar detta. Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt. Vänligen, The Bear Quartet”.
– Nästan alltid när jag säger nej till saker har med dagsformen att göra. Det är sällan det ligger några djupare politiska överväganden i det. Det har bara att göra med att jag vaknat på fel sida och så får jag leva med det sen.
Han inser att det är fler som känner till hur han bemött Grammisgalan är vet hur hans musik låter.
– Så det finns inget som har varit till min fördel kommersiellt att tacka nej till de där grejerna, säger han.
Vissa kanske blir oroade att höra av sig med förfrågningar? Har TV4:s ”Så mycket bättre” hört av sig? Vad skulle du säga om de gjorde det?
– Jag vet inte vad jag skulle säga. Det beror lite på hur mycket pengar jag får. Vad jag vet så har de inte visat intresse.
Ifall Alkberg skulle vara med i tv-programmet i framtiden är det inte säkert att han skulle kunna se det själv. Han berättar om hur han får bita ihop och koppla bort sin hjärna när han blir fotograferad.
För att bearbeta de känslorna har han tränat genom att se sig själv i spegeln.
– Det hade att göra med att se mig själv som fysisk person. Jag var trött på att se mig själv. Jag hatade mig själv. Inte på det sättet som Kurt Cobain hatade sig själv. Men jag tycker inte om att se mig själv eller höra mig själv sjunga live. Som sagt tycker jag bara om situationer som jag upplever att jag har kontroll över.
Gjorde det saker bättre att se sig själv i spegeln?
– Nej, det gjorde det inte egentligen. Men jag tog bland annat selfies på mig själv som jag raderade. För att över huvud taget klara av att se mig själv på bild. Att vänja mig vid det lite grann.
Varför tror du att man kan få sådana känslor kring sig själv?
– Man upplever att man blir bedömd och dömd på ett djupare plan. Många känner att de föraktar sig själva för hur de ser ut. Det är väl därför de putar med munnen på alla bilder och vill vara attraktiva. Jag har aldrig upplevt mig själv som attraktiv. Längst därifrån. Ett sätt är att kunna vara med på bild och inte titta på dem, och tänka att bilderna inte tas för att jag ska titta på dem.
Numera har han en frihet att göra som han själv vill. Alkberg konstaterar att det skulle ha varit närmast omöjligt att få hans gamla band The Bear Quartet att ställa upp på en längre intervju likt denna.
Gänget som bestod av honom själv, Jari Haapalainen, Peter Nuottaniemi, Calle Olsson och Jejo Perkovic gick skilda vägar 2010. Efter tretton plattor.
Det blev dålig stämning mellan oss som nådde sin kulmen på Storsjöyran 2010. Då hoppade jag av och vi försökte komma överens igen. Sen har det gått några år och nu är det bra på ett mänskligt plan.
Han kallar The Bear Quartet för en av grundpelarna i den han är som person. Bandet lade grunden för hans karriär. Men personligheterna i gänget kolliderade ständigt.
– Men vi snubblade på varandra istället för att hjälpa varandra. Det var tråkigt eftersom det är drygt 20 år av våra liv. Från 1999 har vi haft samma sättning hela tiden.
Han förklarar att det finns saker ogjorda i ”BQ”, men han tror inte att de kommer att återförenas.
– Vi hade tre skivor kvar att göra. Och jag ångrar en del hård retorik oss emellan, en del ord och mejl. Jag borde ha skött det där annorlunda. När jag gjorde plattan ”Tunaskolan” utan ”BQ” kunde jag bli förvånad över att det faktiskt var roligt att spela musik. Det var nytt för mig. Då hade ”BQ” ändå hållit på i över tio år.
Ett problem med The Bear Quartet, enligt Alkberg, var att spelningarna blev lidande eftersom de bodde på olika ställen i Sverige.
– Vi grälade mycket om sånt. Och vi hade som grej att bara köra nytt hela tiden. Eftersom vi sällan gjorde livespelningar blev det inte alltid bra. Somliga av oss var inte bra på anpassa sig till det. Vi nådde en punkt där jag kände att det inte var tillräckligt bra.
Men den sista plattan de gjorde ”Monty python” (2010) är hans favoritskiva. Någonsin.
– Det är den bästa skivan som gjorts i Sverige. Kanske världen. Det var magiskt hur allt funkade. Som om Harry Potter hade gjort den.
Där bryter vi. Mattias Alkberg har 90 mil hem.
– Nu tror jag att jag kan ha väldigt bråttom, säger han.
Okej. En sista fråga. Hur kommer det sig att du är rädd för ketchup?
– Det är det värsta som finns. En fobi. Jag kan knappt tänka på det för att det är så jävla äckligt. Jag kommer aldrig att komma över det. Ketchup borde inte få finnas, tycker jag. Det började när jag var fem eller sex år. Någon hade för mycket ketchup på en liten korvbit och det såg för jävla äckligt ut.
Då var vi tillbaka i Mattias Alkbergs barndom. Poeten lämnar intervjun.
Undertecknad bläddrar i texthäftet som kommer med nya plattan. Där tackar han en massa folk, och avslutar med: ”fuck you och fuck mig med”.
Det är en bra sammanfattning av det mesta.
